Min bild var, att det är en kvinna vars pojkvän gjort slut, och hon sitter och gråter och äter glass, och ringer sin bästa vän och berättar om sina sorger. Typ som på TV. Och så gör inte jag. Mat har gett mig glädje, men jag äter inte glass och godis för att dränka mina sorger.  

Men den bilden är inte allt som tröstätande innebär. Jag känner mig ofta ensam, och då äter jag gärna. När känslorna blev för jobbiga kunde jag laga riktigt god mat, en spännande efterrätt, och sen kände jag mig inte lika ensam. Om det hade varit tufft på jobb, kunde jag köpa pizza och läsk på hemvägen. Inte skulle jag behöva laga mat när jag haft en så tuff dag. Och så kändes det bättre. Skulle jag vara ensam även denna fredagkväll, då behövs lite chips, läsk och godis, även jag förtjänar ju fredagsmys. Så nog har jag använt mat för att dämpa ångest, och för att må bättre. 

Det hjälpte mig faktiskt att se mönster när jag väl insåg och erkände att jag tröstäter. Det händer fortfarande, men nu kan jag inte göra på samma sätt. Jag har fått ta itu med känslorna på andra sätt än med mat. Ja det har helt klart varit mycket värdefullt att få prata med kurator efter operationen, för det är många tankar som poppar upp :)