Är hemma från jobb med influensa. Mår rätt kass, men bara att härda ut. Att ha feber har dock fått mig att minnas en sak. Jag vaknade i morse av att jag var för varm för att kunna sova. Hade inte feber, men var ändå varm. Så har jag haft det hela mitt liv. Jag har alltid varit väldigt varm. På vintern har jag använt en höstjacka och bara tanken på duntäcke fick mig att bli svettig. Och då ska vi inte tala om sommaren! Fy vilka mardrömmar det kunde framkalla! Jag minns en sommar, det var vansinigt varm, alla vänner var helt saliga och låg på stranden och njöt av livet. Jag höll mig mest inomhus, växlade mellan ett kallt bad och sedan stå vid fläkten... Det var hemskt! Att genomleva sommar och vara varm, usch va jobbigt!!

 

Sen gjorde jag min operation, och nu fryser jag jämt. Nu har jag även varit med om min första vinter - 44 kg. På nätterna sover jag med två täcken, ett vanligt och ett duntäcke. Under de kallaste dagarna har jag frysit så mycket att jag köpt en ulltröja att ha under min nyinköpta vinterjacka. För att inte tala om underställ och raggsockar som jag använder varje dag. Har även köpt både täckbyxor och termokjol för att inte frysa på väg till jobb de kallaste mornarna.

 

Så i morse när jag åter vaknade av att jag var varm, så slog det mig att det är så jag brukade vakna innan viktminskningen. Inget av detta är egentligen särskilt trevligt, vare sig att vara varm eller att frysa. Men om jag måste välja mellan det - så väljer jag att frysa! Alla gånger, utan att tveka! Jag kan alltid klä på mig lite mer, och ta en extra filt, och mysa till det med någon varm dryck. Men är jag varm, så finns det tillslut inget mer att göra. Det är som att vara fast i sin egen kropp!

 

Ska bli spännande att uppleva den kommande sommaren, och se om jag nu också kan vara som mina vänner, och faktiskt njuta av sommaren och värmen... Så underbart det låter!